~Detta blogginlägg innehåller annonslänkar för Adlibris och Bokus.~
Författare: William Oudhuis
Antal sidor: 149
Läst format: Pocket
Betyg: 🌔🌔🌔🌔/5
”Bara lite till, bara lite längre, bara lite mer.”
Livet är inte alltid så lätt.
För Jimmy, Justine och Willem är livet extra hårt. Vi får följa dessa tre i dåtid och nutid. De träffas på gymmet och tillsammans bestämmer de sig för att kräva sin hämnd för den orättvisa som följt dem.
Kort om författaren:
William Oudhuis är både författare och arkivarie, och debuterade 2006 med Hemtjänsten – en kärlekshistoria. Efter det har han släppt tre faktaböcker. Katabol är dock inte en faktabok, utan en roman.
Katabol släpptes den 30:e augusti, och är en rå berättelse som kastar läsaren rätt in i livets mörkaste hålor. Det första man får läsa är texten på bokens framsida:
VARNING!
William Oudhuis senaste bok innehåller en inblick i mänsklighetens djupaste mörker, ångest, missbruk och ritualiserat våld.
Vi vill därför uppmana läsaren att noga genomtänka sitt beslut att läsa den.
När jag först läste den skämtade jag med min mamma och sa, ”Det känns bra när boken man ska läsa har en varningstext”.
Varningen står där med all rätt, kan jag nu i efterhand säga.
Det är sällan man får läsa en berättelse som är så kall, som inte förskönar mental och/eller fysisk ohälsa. Katabol får en verkligen att tänka till, för man vet aldrig vad människor bär med sig inombords.
Boken är välformulerad och, språkligt sett, lätt att ta till sig. Jag läste ut boken på en dag, då jag hade fruktansvärt svårt för att lägga den ifrån mig!
Karaktärerna i boken känns väl uttänkta, och man får också reda på tillräckligt om dem för att känna en typ av kontakt med alla tre. Något jag verkligen tyckte om var kapitlen ”Tre barndomsminnen” och ”Tre tonårsminnen”, där man får återberättat ett minne per person, som på något vis har format personen till den den är idag.
I berättelsen fanns även en dialog mellan en död morfar i blå jacka, och ”jag”. Dialogen dök upp efter att något hade berättats om Justine, Willem eller Jimmy, och jag förstod inte riktigt meningen med den dialogen. Jag tolkar det som att morfar ville visa hemskheterna för ”jag” och få ”jag” att bilda en mening med sitt liv.
Längre in i boken blev jag otroligt ställd och nästan äcklad. Mina värderingar sattes på prov, och jag hade – och har fortfarande – svårt för att veta om jag skulle vara på huvudkaraktärernas sida eller ej. Medkänsla blandades med avsky, och linjen mellan goda och onda handlingar suddades ut ordentligt! Vilket jag också tyckte om med boken.
Då jag tyckte att boken var väldigt intressant blev jag också nyfiken på tanken bakom! Jag fick en intervju medskickad tillsammans med boken, men hade också möjlighet att ställa egna frågor direkt till William Oudhuis.
Nedan kommer min lilla intervju:
1: Du sa i den medskickade intervjun att du skrev boken som i ett maniskt tillstånd. Fanns det någon tanke bakom karaktärerna och händelserna, och vill du i så fall berätta om tankarna?
Svar:
Tanken var att skildra olika former av utsatthet och detta gjorde jag genom att använda mig av tre olika karaktärer och ett antal nedslag i deras liv. Jag ville också ge dessa karaktärer (och alla de som upplevt den utsatthet och trauman som de genomgår i boken) en form av upprättelse. ”Katabol” uppstod i en slags förtvivlan över människors utsatthet och de outplånliga ärr som så många lever med. I ”Katabol” skruvade jag den här tanken till sitt yttersta vilket gjorde att rollen av offer och förövare blev suddig och problematisk. Så som det är i verkliga livet. Hämnd kan vara en förlösande och ljuvlig känsla, men resultatet av en utförd hämndaktion är omöjligt att förutspå.
2: Har du någonsin funderat på att skriva en bok i genren skräck? Tror det skulle bli riktigt bra, om du frågar mig.
Svar:
Tanken har slagit mig, men jag har aldrig försökt mig på att skriva skräck. Men du har nog rätt, det skulle verkligen kunna passa mig. Jag har inte läst särskilt mycket skräcklitteratur (förutom t.ex. King, Koontz, Rice, Poe, Lovecraft och Ajvide Lindqvist), däremot har skräckfilm varit ett stort intresse sedan barnsben och jag har samlat på skräckfilm i större delen av mitt liv.
3: ”Katabol” har inte varit ute länge, men har du fått några starka reaktioner från de som hittills läst boken?
Svar:
Det stämmer, boken släpptes för bara ett par veckor sedan. Men jag har fått ett antal meddelanden från personer som läst boken och det har varit en överväldigande respons. Här är några exempel:
”Läst ut boken, fick sträckläsa den. Länge sen jag läste en bok som jag slukades in i så intensivt. En modern klassiker.”
”Din bok har hemsökt mig i två dagar nu. Måste säga att det är en rakbladsvass analys av karaktärernas psykiska ohälsa och varför de agerar som de gör. Mästerligt. Den brände sig fast. Rotar i allt det obehagliga ingen vill kännas vid längre.”
”Bitvis var den för jobbig och jag pausade, men tog snart upp den igen. Gillar den skarpt; riktigt bra språk, handling och tempo”
”Jag läste ut boken idag. Så under skinnet, man mår illa och ryser men fastnar för personerna ändå. Obehagligt som en film men i vardaglig verklighet.”
Som ni förstår är den här boken helt klart värd att läsa, och den får därför fyra av fem månar av mig.
Tack, William Oudhuis för att jag fick läsa och recensera din roman! Ser fram emot att läsa framtida böcker av dig, och särskilt om du bestämmer dig för att skriva en skräckroman.
Evas Boktankar 
Lämna en kommentar